När fantasin tog över
En fördel med att vara lite av en teknik/IT-nörd (bland många andra nördsaker) är att man kan snubbla över små guldkorn så här en söndagseftermiddag.
Det är nämligen så att innan jag lade ner min gamla blogg så sparade jag ner databasen med bloggens hela innehåll till en extern hårddisk. Mest för att jag inte ville att innehållet skulle raderas fullständigt, men också för att kunna minnas tillbaka och läsa alla inlägg jag hann få ur mig under de 5-6 år som jag hade bloggen…
I morse fick jag då för mig att jag skulle kolla igenom databasen och se om jag kunde hitta ett inlägg som jag bestämt hade för mig att jag skrivit: Skräckfilmstips!
Jag tyckte ju att det skulle passa jättebra att lista mina favoritskräckisar (om än lite sent) så här i Allhelgonatider…
Hittade jag då nämnda skräckfilmstipsinlägg? Nej…
Hittade jag en massa andra bortglömda inlägg som jag jättegärna skulle publicera på nytt? Ja!!
Ett av dessa inlägg var från januari 2017 och passade ändå rätt bra in i skräcktemat som jag hade på gång. Så istället för filmtips kommer här inlägget ”När fantasin tar över” med tillhörande bilder, om en upplevelse jag hade i gamla Uppsala för snart sju år sedan.
Det är nog dags för mig att sluta titta så mycket på konstiga/läskiga filmer och videos. Att ens fantasi skenar iväg ibland och spökar till det är väl inget ovanligt. Men när man vet att man är på en trygg plats, och ändå lyckas skrämma upp sig så pass att man smyger därifrån, då börjar det bli lite pinsamt…
Det hände mig nämligen idag när jag var ute på en helt vanlig cykelvända här i gamla Uppsala. Det är ett ganska stort område med mycket natur och historiska landmärken. Lite här och var växer enbärsbuskar tätt ihop och bildar små skogsdungar, och jag bestämde mig för att kravla mig in i just en sån här dunge och fota lite. Allting gick bra tills jag plötsligt insåg hur jäkla stor just den här dungen var och jag nästan gick vilse.
Enbärsbuskarna var höga och täta, så det var liksom svårt att orientera sig. (De påminner lite som såna där trädgårdslabyrinter som var populära under 1800-talet).
Till slut hittade jag tillbaka till dungens ”centrum” och skulle börja kravla mig ut. Då upptäcker jag att det ligger massor av fågelfjädrar i klumpar längs marken. Inget konstigt egentligen tänkte jag eftersom såna här ställen är rena paradiset för olika fåglar. Fortsätter att halvkrypa i snåren, när jag lite längre fram ser något som ser ut som kläder liggandes på marken. Kryper lite närmare och ser till min förskräckelse att det är en kudde och en filt som ligger där! Någon sover här! Men det värsta var att runt omkring filten låg det ännu mer fjädrar och delar av fåglar utspridda… ”fyfan vad läskigt” tänkte jag och kände mig plötsligt iakttagen. Och det är här nånstans min fantasi tar överhanden helt. Jag tänker att det är en fågelätande psykopat som bor här i buskarna och sover ute i minusgrader. Eller kanske en zombie! ”Han kommer att hugga mig med en yxa om jag inte tar mig ut snabbt” tänker jag medan jag tittar omkring och smyger tillbaka ut mot promenadstigen.
Pulsen slår i 180 medan jag slänger mig på cykeln och trampar iväg.
”Jag överlevde!” tänkte jag.
Jag överlevde en kudde och en filt som låg på marken mitt på ljusa dagen, i ett populärt friluftsområde.
Lyckades åtminstone få några fina bilder från stället innan fågelzombien attackerade!
Så gick det tydligen till alltså. Jag minns ju faktiskt den här dagen någorlunda väl nu när jag tänker tillbaka. Det var ju rätt konstigt att någon uppenbart hade legat och sovit där ute mitt i vintern, så jag kan ändå förstå att jag blev rätt skraj och pep därifrån illa kvickt.
Och nu när jag tänker efter så verkar just den där dungen vara en samlingsplats för skummisar. Här om året gick jag nämligen förbi där på promenad och då upptäckte jag att buskarna var övertäckta med massor av sån där fejk-spindelväv och det var otroligt skräpigt överallt.
Gamla Uppsala drar ju till sig alla möjliga sorters människor på grund av dess historiska och religiösa status och det är väl inte omöjligt att en del knasbollar tror att de äger stället och beter sig därefter…
20 kommentarer
Ann
Åh vad roligt det måste vara att sitta och läsa allt gammalt! Jag har också en gammal blogg som jag inte längre använder, jag tror nog att jag behöver gå tillbaka och läsa lite 🙂
Emma
Jaa! Det är riktigt skoj faktiskt, man hinner glömma mycket. 🙂
Denise
Så roligt att kolla tillbaka på gamla inlägg 😊
Emma
Ja! Det är himla kul 🙂
Lisa
Vad roligt att titta tillbaka . Jag brukar titta tillbaka på den bloggen jag har nu, t.ex vad jag skrev om för exakt ett år sedan 🙂
Fina bilder, sidensvansar är så fina.
Ha det fint kram
Emma
Ja det blir verkligen som en liten dagbok som man kan titta tillbaka på. 🙂
Kram på dig!
Anna i Portugal
Jag har ju bloggat i många år (sedan 2007) men har alla inlägg på min nuvarande blogg. Det är kul att ha allt samlat (så slipper jag läsa .sgl-databaser också 🙂 Jag hade nog blivit rädd också.
Emma
Oj, ja då är du verkligen en veteran i sammanhanget! 😀
Jo jag hade egentligen velat föra över min gamla blogg till den här på sikt. Vem vet, det kanske får bli ett projekt någon gång framöver.. haha.
Mirre
Ohh jag hade också blivir rädd och tankarna hade skenat iväg. Men lite läskigt och sunkigt ändå på ngt vis. Aha det är uteliggare som ligger där, så har vi också några platser istan där de håller till och de verkar trivas med det konstigt nog
Emma
Ja men verkligen! Man undrar ju lite vad det är för folk för jag har aldrig sett någon person där, bara en massa skräp…
Hannas krypin
Så kul det är att ha ett stort arkiv där man kan botanisera bland gamla inlägg och händelser som man glömt bort. Hade också blivit rädd om jag gått där och såg kudden och filten. Särskilt med tanke på alla fjädrar. Skulle det dyka upp en hög med fågellik funderade jag över…. Har någon tagit sig ett riktigt skrovmål? Nej så knäppa assocciationer jag fick…..
Emma
Haha ja men precis! Det var nog lite min tanke med… typ en fågelofferplats eller något. 😮
Heléna
Alltid lika roligt att titta tillbaka på gamla inlägg och bli påmind om saker man har sett eller fått uppleva. Förstår att du reagerade som du gjorde med kudden och alla fjädrarna. Kramar fina du 🤗🥰💖💖💖
Emma
Ja men verkligen. Skräckupplevelser är ju också upplevelser! 🤗
Kram på dig!
Jossu
Vad kul att kunna titta tillbaka, även om det i det här fallet inte var ett så mysigt minne med fågelätaren.
Emma
Javisst, men det var ju lite skoj att läsa hur jag berättade om en händelse som uppenbarligen gjorde mig riktigt skraj, haha.
Ajli Müller
Mysigt att söka i sin databas, men hemska fynd ändå! Jag skulle ALDRIG kravla in i ett enbärssnår! Att gå vilse är en av mina största skräckar… då spelar det ingen roll att det är i ett snår liksom..! Men fågelätande psykopater skulle kanske vara en rimligare rädsla, hehehe…
Emma
Haha nej jag har nog inte kravlat mig in i något enbärssnår sedan den där händelsen… Jag kanske har undvikit dem lite undermedvetet (eller helt medvetet) ^^
Lillan Kind
Så roligt att läsa gamla inlägg och minnas saker som kanske fallit i glömska. Just det här inlägget var ju dock inte förknippat med roliga minnen. Jag förstår känslan du fick. Jag har nästan lättare för att gå vilse än att hitta rätt, och det var verkligen en creepy plats du råkade dig in på. Hela sammanhanget med fågelresterna och sovplatsen var ju läskigt. Men det blev som alltid fina bilder, och hoppas att du slipper flera erfarenhet som denna<3
Emma
Ja det var verkligen en udda upplevelse om man säger så. Kändes ändå befogat att jag kunde bli så rädd mitt på ljusa dagen.. haha ^^